Combitechbloggen
Här trendspanar våra experter inom Cyber Security och digitalisering på nutid och framtid. De delar med sig av sina erfarenheter från den tekniska framkanten. Vad tar du med dig?
-
Jobba säkert hemifrån – tänk på det här
Johan Thulin, Cyber Security-expert, berättar vad du kan tänka på vid arbete hemifrån och försöker hitta ljuspunkterna mitt i den svåra Corona-situationen.
Engelsmännen har en ironisk välsignelse som lyder ”May You Live In Interesting Times” och det känns ju sannerligen som vi får det just nu. Under dessa tider är det flera som arbetar hemifrån, något som naturligtvis medför en hel del utmaningar, till exempel om man ska slå på webkameran trotts att man inte rakat sig på några dagar och så vidare. Den nya situationen medför även cybersäkerhetsutmaningar som jag tänkte skriva om, eller rättare sagt vad du kan tänka på för att undvika dessa.
Det första och viktigaste är att tänka på vad du exponerar, det vill säga vilken information och för vem. Det är ju inte alltid du är ensam på din ”nya arbetsplats”. Det är lätt att andra kan se saker som de inte ska se, från dokument som ligger på ditt skrivbord eller syns på skärmar. Extra viktigt är det om du har möten bredvid din partner (som också arbetar hemifrån), det är ju lätt att hens mötesdeltagare över hör något. Så begränsa dig till ett möte per rum om möjligt, lås din dator när du inte sitter vid den och städa undan eventuella jobbdokument när du är klar med dem. Tänk också på att ibland har man temporära besökare i hemmet som hantverkare eller städare.
Använd bara din arbetsgivares enheter för att jobba. Ibland kan det kanske verka enklare att använda sin supersnabba speldator eller den där smidiga nya tjänsten, nu när ändå ingen ser, men det är naturligtvis lika fel nu som när du sitter på kontoret. Flera IT-avdelningar har riktlinjer och tips för att jobba på distans, läs dessa eftersom de förmodligen förenklar både för dig och för verksamheten.
Några praktiska tips:
- Om det blir dålig kvalité eller avbrott i videokonferensen, testa att slå av videon och bara köra ljud. Då sparar du bandbredd.
- Säkra din Wifi-router hemma, kolla så att den krypterar trafiken, att det krävs lösenord för att ansluta och att den är uppdaterad med senaste versionen av mjukvara. Om du verkligen vill gå hela vägen - köp en lite mer avancerad lösning som låter dig separera din privata trafik från din jobbtrafik på olika nätverk.
- Ibland är det enklare om du jobbar mot en folder som inte synkas mot företagets servrar (om dessa är hårt lastade), det vill säga om dessa bara ligger lokalt till exempel på skrivbordet. Om du gör så, säkerställ att dina dokument blir säkerhetskopierade till exempel genom att kopiera dem till en syncad map regelbundet.
- Säkerställ att alla dina säkerhetsprogram är uppdaterade, till exempel antivirusprogram, dataskyddsprogram, add-ons till webläsare, krypteringsprogram och så vidare.
Med detta hoppas jag att du kan hitta bra rutiner och någon form av vardag i dessa jobbiga tider. Ta hand om dig och de omkring och försök tänka på något annat än virus.
-
Fotograf: Johan Ylitalo. Barents Rescue 2019, MSB Elefanten i rummet - vem ska betala för det civila försvaret?
Den 1 mars skrev MSB:s generaldirektör Dan Eliasson på DN Debatt om behovet av stora investeringar för att det civila försvaret ska kunna byggas upp. Kajsa Helmbring, senior rådgivare och resultatenhetschef på Combitech, reflekterar över finansieringen av näringslivets medverkan i det civila försvaret och i den fredstida krisberedskapen.
Texten innehåller flera begrepp och benämningar, se förklaringar under texten.
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), tjugo andra centrala myndigheter samt länsstyrelserna lämnade den 2 mars in underlag till regeringen kring utvecklingsbehoven inom civilt försvar för perioden 2021-2025. MSB konstaterar i sin skrivelse att det finns betydande utvecklingsbehov under kommande försvarsbeslutsperiod och även under perioden därefter (2026–2030). Myndigheten bedömer att kostnaderna för den utveckling som behöver ske sannolikt går utöver det som Försvarsberedningen redovisade i rapporten Motståndskraft.
Försörjningen av landet - en avgörande fråga i krig
Försörjningsberedskap är en central uppgift för det civila försvaret i vilken både offentliga och privata aktörer är viktiga. Försvarsberedningen konstaterar att samhället är beroende av varor och tjänster från det privata näringslivet för att kunna säkerställa funktionalitet i samhällsviktig verksamhet, vid höjd beredskap eller krig. Näringslivet besitter dessutom stora resurser, såväl materiella som personella, som skulle kunna behöva tas i förfogande av det civila eller militära försvaret för att lösa totalförsvarets uppgifter.
Inom ramarna för planeringen för höjd beredskap och krig finns författningsgrundade möjligheter att ställa krav på förmåga och aktiv medverkan i arbetet hos särskilt utpekade näringslivsaktörer. För att beredskapen ska fungera i praktiken förutsätter det en fungerande planering och att näringslivsaktörerna är villiga att medverka. Myndigheterna är också ålagda att, så långt möjligt, försöka ingå avtal med medverkande företag som medger ersättning för deras medverkan och för åtgärder som inte är marknadsmässigt motiverade. I praktiken finns ännu inga strukturer på plats för att myndigheterna ska kunna bedriva en sådan så kallad företagsplanläggning.
Försvarsberedningen har förslagit att ett system med krigsviktiga företag skapas samt att ett näringslivsråd inrättas. Näringslivsrådet är bland annat tänkt att utarbeta en gemensam inriktning, planer och villkor för samverkan mellan offentliga och privata aktörer på samtliga nivåer. Utifrån de villkor som förhandlas fram kan berörda aktörer sluta avtal och överenskommelser på central, regional och lokal nivå.
Försvarsberedningen har uppskattat kostnaden för detta till 50 miljoner kronor per år under perioden 2021–2025. MSB bedömer att myndighetens eget arbete med att utveckla och driva ett system för försörjningsberedskap utöver detta kostar cirka 20 miljoner om året i slutet av samma period. Detta kan tyckas vara överkomliga utgifter för staten men det inkluderar inte kostnader för eventuella avtal med företag vilket sannolikt utgör en långt större utgift. MSB menar att kostnaden är svårbedömd, då systemet för hur avtalsmodellen ska fungera inte är på plats, vare sig när det gäller utformning eller dimensionering.
Till syvende och sist kommer ambitionsnivån att styras av vad man är villig att betala (det är ännu oklart vem ”man” är). Att staten skulle vara villig att bära kostnaderna för näringslivets åtgärder ter sig osäkert. Än mer osäkert är dock att aktieägare eller kunder vill betala. Det som däremot är säkert är att man får vad man betalar för, vem ”man” än är.
Civilt försvar på krisberedskapens grund
Regeringen angav i inriktningspropositionen från 2015 att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen. Det är därför intressant att även reflektera kring hur näringslivets medverkan i den fredstida krisberedskapen finansieras.
Inom flera viktiga samhällssektorer, som transporter och livsmedelsförsörjning, finns inga krav på näringslivsaktörer avseende förmåga eller beredskap för fredstida kriser. Därför har exempelvis myndigheterna i transportsektorn de senast sju åren aktivt arbetat med att utveckla frivillig privat-offentlig samverkan för att öka förmågan att upprätthålla samhällsviktig verksamhet vid samhällsstörningar.
Emellertid finns en gräns för hur långt i omfattning och konkretion denna samverkansform räcker. Myndigheterna ser behov av mer omfattande engagemang från näringslivet i beredskapen. Större engagemang än dagens medför dock kostnader för näringslivsföreträdarna som är svåra att motivera i förhållande till den upplevda nyttan. Även här dyker frågan upp vem ”man” är som ska betala. Det saknas i nuläget strukturer och förutsättningar för myndigheterna i dessa sektorer att ersätta företagen för deras medverkan och för eventuella beredskapshöjande åtgärder som inte är marknadsmässigt motiverade. Det saknas alltså fungerande incitamentsstrukturer för näringslivets medverkan. Myndigheterna har vare sig tillgång till ”piska” (som lägger kostnaderna på aktieägare och kunder) eller ”morot” (som innebär att staten själv betalar).
I andra samhällssektorer, som el, finans och elektroniska kommunikationer, finns författningsmässiga krav på marknadens aktörer att vidta åtgärder för fredstida kriser. Elsektorn och sektorn elektronisk kommunikation tas även en beredskapsavgift ut av företagen. Beredskapsavgiften används sedan för att finansiera beredskapsåtgärder som utbildningar, övningar och analyser men även direkta investeringar i sektorn som höjer robustheten på systemnivå. I dessa sektorer finns alltså både ”piska och morot” som verktyg för att skapa incitament för arbete med krisberedskapen. Kostnaderna överförs på oss alla genom att företagen tar ut sina ökade kostnader på sina kunder.
Frivillig privat-offentlig samverkan, författningskrav på näringslivet eller statlig finansiering?
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att på totalen finns ingen fungerande struktur för näringslivets medverkan vare sig i den fredstida krisberedskapen eller i arbetet med att förbereda Sverige för krig. Kostnaderna för näringslivets medverkan i det civila försvaret förväntas bli omfattande och överstiga Försvarsberedningens tidigare beräkningar. Samtidigt ska arbetet bygga på den fredstida krisberedskapen som inte fungerar tillfredsställande vad gäller finansiering för näringslivets medverkan. Så hur ska vi komma vidare vad det gäller finansieringen av det arbete som krävs?
Tills vidare finns egentligen inget alternativ för näringslivsföreträdare än att avvakta. De åtgärder som inte kan motiveras för att upprätthålla företagens verksamhet men som behövs för samhällets krisberedskap och förmåga i krig kommer inte att vidtas. Samtidigt är det självklart att även näringslivet behöver värdera betydelsen av det förändrade omvärldsläget och planera för att anpassa verksamheten.
Samverkan i det nationella näringslivsrådet är tänkt att bygga på nära dialog och ömsesidigt förtroende. Om ett nationellt näringslivsråd i den andan inrättas finns goda möjligheter att en fungerande incitamentsstruktur inrättas för att nödvändiga åtgärder vidtas krigsviktiga företag.
Det står klart att vi inte kan förlita oss på att frivillig privat-offentlig samverkan skapar tillräckliga motiv för företagen att vidta åtgärder. Författningsmässiga krav och beredskapsavgifter kan drabba svenska företag hårt på globala konkurrensutsatta marknader. Det finns hittills inga indikationer på att regeringen avser föreslå att hela kostnaden över statsbudgeten. Svaret kan kanske vara en kombination av dessa tre verktyg. Oavsett är det hög tid för regeringen att adressera denna avgörande fråga för allas vår säkerhet i fredstida kriser och krig.
Länk till debattinlägg
Centrala begrepp i texten och förklaringar
Totalförsvar - all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Totalförsvaret består av militärt försvar och civilt försvar.
Militärt försvar - består av Försvarsmakten inklusive Hemvärnet samt ett antal andra myndigheter som har till huvuduppgift att stödja det militära försvaret. Försvarsmakten försvarar vårt territorium och våra gränser.
Civilt försvar - handlar om hela samhällets motståndskraft vid krigsfara och krig. Civilt försvar är en verksamhet inte en organisation. Det är den verksamhet som ansvariga aktörer genomför i syfte att göra det möjligt för samhället att hantera situationer då beredskapen höjs. Verksamheten bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting, privata företag och frivilligorganisationer.
Arbetet syftar till att skydda civilbefolkningen, så att exempelvis sjukvård och transporter fungerar vid krigsfara och krig. Vid krigsfara och krig ska det civila försvaret också kunna stödja Försvarsmakten.Höjd beredskap - för att stärka landets försvarsförmåga kan beredskapen höjas. Höjd beredskap är antingen skärpt beredskap eller högsta beredskap.
Vid höjd beredskap kan delar av eller hela totalförsvaret mobiliseras. Om Sverige är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är orsakade av att det är krig utanför Sveriges gränser, får regeringen besluta om skärpt beredskap eller högsta beredskap. Om Sverige är i krig råder högsta beredskap.Försörjningsberedskap - innebär säkerställandet av en nödvändig försörjning av bl.a. livsmedel, dricksvatten, energi och läkemedel som är avgörande för att skydda civilbefolkningen och för att upprätthålla förmågan inom hela totalförsvaret vid en allvarlig säkerhetspolitisk kris och/eller i krig.
Samhällsviktig verksamhet - med skydd av samhällsviktig verksamhet avses åtgärder och aktiviteter som behöver vidtas för att säkerställa funktionalitet och kontinuitet hos samhällsviktig verksamhet och därmed samhället i stort. MSB strukturerar arbetet inom följande elva samhällssektorer:
- energiförsörjning
- finansiella tjänster
- handel och industri
- hälso- och sjukvård samt omsorg
- information och kommunikation
- kommunalteknisk försörjning
- livsmedel
- offentlig förvaltning
- skydd och säkerhet
- socialförsäkringar
- transporter
Krisberedskap - samhällets krisberedskap kan beskrivas som förmågan att förebygga, motstå och hantera krissituationer. Syftet med svensk krisberedskap är att värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och förmågan att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.
-
Anton Lif, rådgivare inom Crisis Management, bloggar om sina reflektioner kring infodemin i samband med coronaviruset. Den pågående infodemin påvisar behovet av ett psykologiskt försvar
Den pågående infodemin kring coronaviruset påvisar behovet av ett modernt psykologiskt försvar. Detta är ett exempel på att vi inte tar utmaningar med kunskapsresistens och antagonistiska hot som informationspåverkan på ett tillräckligt stort allvar. Anton Lif, rådgivare inom Crisis Management och specialiserad på påverkansoperationer och hybridhot, bloggar om sina reflektioner.
Människors rädsla och oro kring coronaviruset förstärkts exponentiellt genom spridningen av missinformation och desinformation i sociala medier. Oavsiktlig respektive avsiktligt vilseledande information skapar onödiga påfrestningar för samhället. En infodemi, en global informations-pandemi har drabbat oss. Konsekvenserna är allvarliga. Vi kan se hur infodemin förstärker rädsla och oro, den skapar panik, våld och rasism. Infodemin gör det svårt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt, den dämpar genomslagskraften för myndighetsinformation. I ett längre perspektiv bidrar det till att sänka förtroendet för offentliga institutioner och samhällsviktiga verksamheter.
Infodemin utgör ett omfattande hot
Världshälsoorganisationen, WHO har kontinuerligt, vid presskonferenser och i sina lägesrapporter, uppmärksammat att den pågående infodemin utgör ett omfattande hot. I en av de senaste lägesrapporterna från WHO finns ett särskilt fokus på riskerna med stigmatisering. En stigmatisering som gör att människor döljer sina symtom, de väntar med att söka vård och de avskräcks att vidta extra hygienåtgärder för att exempelvis undvika diskriminering.
"Vi behöver ett vaccin mot missinformation och i den meningen behöver vi ett kommunikationsvaccin; vi måste kunna kommunicera på ett mycket mer effektivt sätt…” Citat från Dr Michael J Ryan, WHO pressträff den 13 februari 2020.
Ett högt förtroende för offentliga institutioner och för vetenskapen är fundamentalt för att upprätthålla och säkerställa en god hälso- och sjukvård. Nationellt såväl som internationellt. Detta är inte unikt för hälso- och sjukvården utan ett högt förtroende och tillit är centralt för alla verksamheter och organisationer. För myndigheter och media såväl som för näringslivet och intresseorganisationer, för alla!
Infodemin påvisar hur sårbara vi är. Den visar hur våra kognitiva sårbarheter exponeras och utnyttjas både oavsiktligt och avsiktligt. Utmaningar med exempelvis antivaxxare (person som av rädsla för negativa konsekvenser motsätter sig vaccinering) är något som WHO varnat för sedan tidigare. Det är en utmaning som till stor del beror på kunskapsresistens.
Den pågående infodemin storlek och omfattning beror till stor del på att flera stater aktivt genomför informationspåverkan mot andra länder. Informationspåverkan är potentiellt skadlig kommunikation (illegitim påverkan från en antagonist som genomförs i syfte att uppnå exempelvis säkerhetspolitiska mål). Det finns stöd för att tusentals konton i sociala medier, med kopplingar till olika statsaktörer, genomfört koordinerade desinformations-kampanjer i syfte att sprida vilseledande information om coronaviruset. För att skapa oro, splittring och förstärka polariseringen mellan grupper i samhället.
För infodemin har vi inga beredskapsplaner
Kunskapsresistens och informationspåverkan utgör stora hot mot vårat demokratiska samhälle. Det är utmaningar som de facto är allt mer komplexa och svårare att hantera än fysiska händelser såsom en epidemi. För en epidemi liksom för en pandemi har vi beredskapsplaner, vi har tydliga roller och ansvarsområden. Det är mer konkret.
För den pågående infodemin har vi inga beredskapsplaner och ansvarsförhållanden är otydliga. Vem ska egentligen göra vad? Coronavirusets har omfattande påverkan på den globala ekonomin, på produktion och handel. Börserna faller, offentliga- och privata verksamheter ställs inför stora utmaningar. Börsen rasar framförallt för att produktion och handel är påverkat, men hur stort börsraset blir påverkas möjligen också av omfattningen av desinformation.
Coronaviruset kommer att förändra livet för alltid för många och vi kommer se många tragiska dödsfall, men vi måste återhämta oss från denna epidemi liksom vi återhämtat oss från andra globala kriser. Att återhämta sig efter infodemin kan vara svårt, om vi ens kommer kunna göra det? Att komma till rätta med de globala utmaningar som finns kopplat till kunskapsresistens och informationspåverkan är en svår uppgift. Det krävs ett långsiktigt och omfattande arbete.
Vems ansvar är det att motarbeta denna infodemi? Ingen enskild aktör kommer kunna hantera dessa utmaningar på egen hand, detta är allas ansvar! Det pågår i dagsläget två statliga utredningar med direkt koppling till psykologiskt försvar - "En ny myndighet för psykologiskt försvar" och ”Det demokratiska samtalet”. Det finns många goda exempel på insatser som görs, ett par är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) arbete med att möta informationspåverkan och Internetstiftelsen med sin webbsida internetkunskap.se.
Men dessa insatser räcker inte, behovet är långt mycket större. Vi måste ta dessa utmaningar, kunskapsresistens och informationspåverkan på ett ännu större allvar. I försvarsberedningens rapport "Motståndskraft" framförs det att psykologiskt försvar till stor del handlar om att stärka försvarsviljan och bygga motståndsvilja. Detta bygger på att alla bidrar och att offentliga- såväl som privata verksamheter samarbetar mellan organisationsgränser och landsgränser.
”En personlig mental brandvägg”
Ett modernt psykologiskt försvar behöver att du och jag tar ansvar för att skaffa oss en ”personlig mental brandvägg”. Vi behöver ha en hög medvetenhet om kunskapsresistens och informationspåverkan. Vi måste tillämpa källkritik, sökkritik och förstå vikten av källtillit. Vi behöver ta ansvar för våra vänner, kollegor och våra medmänniskor. Vi måste alla värna om det demokratiska samhället - i en omfattning som vi idag inte är i närheten av.
Det är allvarliga hot mot alla aktörer, mot myndigheter, mot näringslivet, mot allmänheten, det är ett hot mot vårt samhälle. Det är diffust, det är svårt och det är komplext. Men vi måste förstå att på lång sikt är dessa utmaningar några av de allra största vi har att hantera.
Om bloggaren
Anton Lif har djup kunskap när det gäller påverkansoperationer och hybridhot inom försvaret. Idag arbetar Anton som rådgivare på Combitech.
-
Utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret – vad föreslås och vad saknas?
Den 2 december presenterades ett betänkande rörande näringslivets roll inom totalförsvaret och totalförsvarets försörjningstrygghet till försvarsminister Peter Hultqvist av regeringens särskilda utredare Elisabeth Nilsson. Thomas Eneström, senior rådgivare inom civilt försvar på Combitech, har läst och delar med sig av sina tankar och reflektioner i detta blogginlägg.
I december 2015 beslutade regeringen att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter ska återuppta planering för totalförsvaret. För er som inte känner till begreppet totalförsvar består det av militärt och civilt försvar, alltså all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och höjd beredskap. Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsviktig verksamhet som ska bedrivas. Utredningen som nu presenterats fokuserar på näringslivets roll samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel. För dig som vill läsa utredningen i sin helhet hittar du den på Regeringskansliets webbplats.
Vad kommer utredningen fram till?
- Företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet ska identifieras. I utredningen dammas det gamla begreppet totalförsvarsmyndigheter av. Totalförsvarsmyndigheterna räknas upp i 80-talsförfattningen som reglerar skyldighet för näringsidkare att delta i beredskapsplanering. Författningen innebär i korthet att dessa myndigheter har rätt att begära upplysningar av till exempel företag om personal, lokaler, maskiner och så vidare som de behöver för sitt planeringsarbete. Utredningen föreslår dels att listan med totalförsvarsmyndigheter utökas och dels att totalförsvarsmyndigheterna får i uppdrag att identifiera företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet (vilket redan Försvarsberedningen föreslagit). Det är dock oklart vad det skulle innebära för de företag som pekas ut att vara totalförsvarsviktiga, vare sig det gäller eventuella skyldigheter och ersättningsformer. Utredningen konstaterar också att upphandlingslagstiftningen sätter tydliga gränser och lämnar inga skarpa förslag på åtgärder om ökad förmåga i näringslivet.
- Övriga förslag i utredningen är att vissa statliga företag ska beakta totalförsvaret som ett samhällsuppdrag, att fler myndigheter ska kunna begära upplysningar från näringsidkare samt inrättande av råd på nationell och regional nivå för totalförsvar.
Vad behöver utredas och tas vidare?
- Min personliga reflektion är att förslagen i utredningen får betraktas som blygsamma. Det förs dock ett antal klarsynta resonemang som tål att byggas vidare på. Bland annat konstateras att privata företag inte kan förväntas, att på eget initiativ, planera för krig eller höjd beredskap i sina riskkalkyler eller i sina kontinuitets- eller krishanteringsplaner.
- Det jag tycker sticker ut mest är att man ”gör upp” med idén att återinföra K-företagen på det sätt som fanns under Kalla kriget. Systemet med K-företag överlevde sig självt mot slutet av Kalla kriget och den planering som gjordes kunde inte hållas à jour, inget talar för att det skulle gå bättre idag. Men att identifiera totalförsvarsviktiga företag är rimligt och nödvändigt för att åstadkomma robusthet i viktiga samhällsfunktioner även vid krig.
- I grunden bör sedan någon form av plan finnas för hur samverkan ska ske under höjd beredskap och några grundläggande åtgärder för att förbereda detta (förslagsvis utbildning/övning). Utredningen innehåller en rad exempel på olika råd och samverkansformer som tillsammans visar på villigheten hos företagen att föra dialog med staten och ingå i olika sammanslutningar som leder till en bättre förmåga att fördela resurser.
- Det finns en stor nervositet runt kostnader, som jag tycker kommer till uttryck i utredningen. Till exempel vad det skulle kosta att teckna avtal med näringslivet om leveranser under höjd beredskap. Såväl myndigheter som företag i Sverige skapar värden för sina avnämare. Myndigheter finansieras oftast via anslag medan företagen behöver tydliggöra och ta betalt för värdena av sina kunder. Att beredskapsplanering kostar är helt enkelt bara ett mått på dess värde. Ju säkrare leverans, desto större värde och högre pris.
- I samband med att leveranser ska upphandlas av dessa viktiga företag, borde det vara möjligt att ställa krav på såväl beredskapsplanering som leveranssäkerhet, så länge det är motiverat utifrån genomförd beredskapsplanering. Myndigheten konkretiserar vad de vill ha och näringslivet berättar vad det kostar. Först då kan de komma vidare och avgöra om det är värt priset. Utredningen pekar på den juridiska möjligheten att ställa sådana krav (och betala för dem) borde behandlas i en kommande vägledning av upphandlingsmyndigheten. Förr eller senare måste någon prova, min åsikt är att det bör ske snarast.
- Utredningen pekar i samma riktning som Försvarsberedningen vad gäller myndigheternas och företagens roll och konstaterar samtidigt att de myndigheter, som gjort risk- och sårbarhetsanalyser, omfattas av NIS-direktivet och genomfört säkerhetsskyddsanalyser bör ha en bra bild av vilka de viktigaste företagen är.
-
Att mäta det vi bryr oss om eller bry oss om det vi mäter
Har du en stegräknare i din mobil? Använder du en app för att sätta mål för och följa upp din träning? Tittar du på hur en vara eller tjänst rankats innan du klickar köp? Har du och din chef satt upp mätbara mål för ditt arbete under året, mål som kanske är löne- eller bonusgrundande? Många av oss är närmast besatta av att mäta, betygsätta och följa upp, både i vårt privatliv och i vårt arbetsliv. Cecilia Unell, verksamhetsutvecklare och -arkitekt på Combitech, reflekterar i detta inlägg kring konsten att mäta.
När Ny Teknik i mars 2019 intervjuade Chris Dancy, som ofta kallas världens mest uppkopplade man, berättar Dancy hur han samlar data om både sig själv och sin omgivning. Det är allt från hjärtfrekvens och blodtryck, planerade och genomförda aktiviteter till omgivande ljud- och ljusnivåer. All data Dancy samlar in samlas ihop och sammanställs till ett ”internet of Chris Dancy” och automatiseras så att han får meddelanden om när olika gränsvärden passeras, till exempel om han inte rört på sig tillräckligt.
Under intervjun snuddar Dancy vid det faktum att vi ibland kan fastna i mätningen som sådan; att vi mäter och följer upp utan att egentligen veta om vi mäter något som är viktigt eller inte. Dancy fångar detta i en enda mening: ”Vi har inte lärt oss att mäta det vi bryr oss om, så istället bryr vi oss bara om det vi mäter”. (Se länk till artikeln i Ny Teknik i slutet av blogginlägget, artikeln är öppen för prenumeranter.)
Filosofen Jonna Bornemark är inne på samma tema i sin bok ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde”. Hon resonerar där kring hur mätning och uppföljning i sig ibland tycks viktigare än den verklighet vi faktiskt mäter. I boken finns exempel från bland annat vård och omsorg där nitisk mätning samt slavisk efterlevnad och uppföljning av beslutade processer och rutiner riskerar att ge sämre, inte bättre vård.
Direkt och indirekt mätning
Min upplevelse är att det i arbetslivet ofta råder en managementkultur som är i det närmaste besatt av att mäta och följa upp. SMARTa mål (se förklaring under blogginlägget) , nyckeltal, KPI:er (se förklaring under blogginlägget) och Scorecards – listan är oändlig. Det är lätt att förstå denna önskan att mäta; det är svårt att komma dit vi vill utan att sätta mål och knivigt att veta om vi kommit fram om vi inte kan mäta och följa upp målet. Problemet är bara att det ibland är svårt att mäta det vi egentligen vill och då får vi nöja oss med att mäta något som lättare låter sig kontrolleras; något som är relaterat till det vi egentligen vill mäta. Vi talar här om direkta respektive indirekta mätmetoder.
Det viktigaste traditionella nyckeltalet för ett företag är dess vinst. Detta är ett bra exempel på en direkt mätmetod. De flesta företag vill även säkra framtida vinst genom att vara bra på att innovera – att utveckla nya omvälvande tjänster, produkter, affärsmodeller och så vidare. Hur kan vi då mäta och följa upp innovation? Här behöver vi indirekta mätmetoder.
Kan vi mäta vår innovationskraft genom antalet idéer som glada medarbetare lägger i förslagslådan - det måste ju vara grunden för vår innovationskraft? Det kan stämma, men hur mycket ger denna mätning om det visar sig att hälften av idéerna är irrelevanta för företaget? Kanske är det bättre att mäta antalet innovationer vi får ut till marknaden per år? Eller kanske snarare antalet lyckade (vinstgivande?) innovationer per år? Frågan är dock om vi redan efter ett år vet om en nydanande innovation är lyckad eller inte… Och hur mäter vi bäst det lärande som genomsyrar hela innovationsprocessen, alldeles oavsett om den resulterande innovationen i sig anses lyckad eller inte?
För att mäta vår innovationskraft behöver vi alltså flera olika indirekta mätetal. Dessa behöver dessutom kombineras och viktas på ett genomtänkt sätt annars finns risk att vi lägger tid på att mäta sådant som egentligen inte är viktigt och att vi följer upp och styr efter mätetal som inte leder mot våra mål.
AI till undsättning i ett överflöd av mätdata?
Utöver att det är svårt att identifiera vad vi egentligen vill mäta och sedan styra efter mätningarna, har vi i digitaliseringens tidevarv ett överflödsproblem. Vi har oerhört stora möjligheter att mäta och samla in data utan större besvär eller tidsåtgång. Exempel på detta kan vara hur många ärenden en individ på kundtjänst hanterar dagligen, hur många produkter en maskin spottar ur sig per tidsenhet och så vidare.
Hur kan vi hantera och navigera i de stora datamängder våra mätningar resulterar i? Ett sätt är att ta hjälp av Artificiell Intelligens (AI) för att upptäcka mönster och relationer mellan olika mätpunkter, mönster vi skulle ha svårt att upptäcka på egen hand. Exempelvis har flera studier visat att AI är bättre än sjukvårdspersonal på att upptäcka olika typer av cancer. I dessa studier digitaliseras vävnadsprover och en AI tränas att se mönster som indikerar cancer i proverna.
Oavsett om man använder AI eller inte för att identifiera olika mönster är ett varningens finger på sin plats; att det finns ett mönster, ett samband, mellan olika data är inte samma sak som att det finns ett orsakssamband. Att de flesta ingenjörerna på ett företag är män innebär till exempel inte att män är mer lämpade för ingenjörsrollen än kvinnor. Det tydliga sambandet mellan kön och roll orsakas inte av könstillhörigheten i sig utan av andra faktorer.
Så hur gör du?
Hur gör man då för att mäta ”rätt”? Det finns tyvärr inget enkelt svar på den frågan, men väl några grundbultar:
- Identifiera vad det är du egentligen vill mäta och varför. Om detta inte låter sig mätas direkt, fundera på vad du kan mäta istället och hur du kan vikta och kombinera dessa indirekta mätetal för att komma så nära det du egentligen vill mäta som möjligt.
- Eftersom du kommer att följa upp och agera på det du mäter (annars är det meningslöst att mäta), behöver du fundera på om det finns sätt att ”lura systemet”. Låt oss exemplifiera med möjligheten att använda antalet idéer i förslagslådan som en del i att mäta innovationskraft. Vad händer om du mäter, följer upp och premierar dina medarbetare efter hur många idéer de lämnar in? Chansen är stor att du får in väldigt många fler idéer, men det finns också en uppenbar risk att kvaliteten på dem sjunker.
- Till sist; I denna eufori över att kunna mäta nästan precis vad som helst – se till att inte fastna i att mäta oväsentligheter. Se till att inte bli så upptagen med att mäta att du inte har kraft att agera på mätningarna. Och kom ihåg att ibland är det faktiskt det som inte låter sig mätas som är det allra, allra viktigaste.
Förklaringar och referenser
SMART är en modell för att underlätta vid formulering av mål för projekt, försäljning, personlig utveckling och så vidare. Förkortningen står för Specific – Measurable - Accurate eller Approved – Realistic – Timebound (Wikipedia).
Key Performance Indicies. En mätmetod kan vara antingen direkt eller indirekt. I det förra fallet erhålls mätstorhetens värde utan mellanled. Den indirekta mätmetoden baseras på att mätstorhetens värde bestäms genom mätning av en eller flera storheter till.
Ottsjö, Petter (2019) Ny Teknik, intervju med Chris Dancy, artikel är öppen för prenumeranter
Boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” , Jonna Bornemark, ISBN 9789188659170
Tucker, Ian (2018) The Guardian, “AI Cancer Detectors"
Towers-Clark, Charles (2019), Forbes, "The Cutting-Edge Of AI Cancer Detection"
