Combitechbloggen
Här trendspanar våra experter inom Cyber Security och digitalisering på nutid och framtid. De delar med sig av sina erfarenheter från den tekniska framkanten. Vad tar du med dig?
-
Utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret – vad föreslås och vad saknas?
Den 2 december presenterades ett betänkande rörande näringslivets roll inom totalförsvaret och totalförsvarets försörjningstrygghet till försvarsminister Peter Hultqvist av regeringens särskilda utredare Elisabeth Nilsson. Thomas Eneström, senior rådgivare inom civilt försvar på Combitech, har läst och delar med sig av sina tankar och reflektioner i detta blogginlägg.
I december 2015 beslutade regeringen att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter ska återuppta planering för totalförsvaret. För er som inte känner till begreppet totalförsvar består det av militärt och civilt försvar, alltså all verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig och höjd beredskap. Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsviktig verksamhet som ska bedrivas. Utredningen som nu presenterats fokuserar på näringslivets roll samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel. För dig som vill läsa utredningen i sin helhet hittar du den på Regeringskansliets webbplats.
Vad kommer utredningen fram till?
- Företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet ska identifieras. I utredningen dammas det gamla begreppet totalförsvarsmyndigheter av. Totalförsvarsmyndigheterna räknas upp i 80-talsförfattningen som reglerar skyldighet för näringsidkare att delta i beredskapsplanering. Författningen innebär i korthet att dessa myndigheter har rätt att begära upplysningar av till exempel företag om personal, lokaler, maskiner och så vidare som de behöver för sitt planeringsarbete. Utredningen föreslår dels att listan med totalförsvarsmyndigheter utökas och dels att totalförsvarsmyndigheterna får i uppdrag att identifiera företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet (vilket redan Försvarsberedningen föreslagit). Det är dock oklart vad det skulle innebära för de företag som pekas ut att vara totalförsvarsviktiga, vare sig det gäller eventuella skyldigheter och ersättningsformer. Utredningen konstaterar också att upphandlingslagstiftningen sätter tydliga gränser och lämnar inga skarpa förslag på åtgärder om ökad förmåga i näringslivet.
- Övriga förslag i utredningen är att vissa statliga företag ska beakta totalförsvaret som ett samhällsuppdrag, att fler myndigheter ska kunna begära upplysningar från näringsidkare samt inrättande av råd på nationell och regional nivå för totalförsvar.
Vad behöver utredas och tas vidare?
- Min personliga reflektion är att förslagen i utredningen får betraktas som blygsamma. Det förs dock ett antal klarsynta resonemang som tål att byggas vidare på. Bland annat konstateras att privata företag inte kan förväntas, att på eget initiativ, planera för krig eller höjd beredskap i sina riskkalkyler eller i sina kontinuitets- eller krishanteringsplaner.
- Det jag tycker sticker ut mest är att man ”gör upp” med idén att återinföra K-företagen på det sätt som fanns under Kalla kriget. Systemet med K-företag överlevde sig självt mot slutet av Kalla kriget och den planering som gjordes kunde inte hållas à jour, inget talar för att det skulle gå bättre idag. Men att identifiera totalförsvarsviktiga företag är rimligt och nödvändigt för att åstadkomma robusthet i viktiga samhällsfunktioner även vid krig.
- I grunden bör sedan någon form av plan finnas för hur samverkan ska ske under höjd beredskap och några grundläggande åtgärder för att förbereda detta (förslagsvis utbildning/övning). Utredningen innehåller en rad exempel på olika råd och samverkansformer som tillsammans visar på villigheten hos företagen att föra dialog med staten och ingå i olika sammanslutningar som leder till en bättre förmåga att fördela resurser.
- Det finns en stor nervositet runt kostnader, som jag tycker kommer till uttryck i utredningen. Till exempel vad det skulle kosta att teckna avtal med näringslivet om leveranser under höjd beredskap. Såväl myndigheter som företag i Sverige skapar värden för sina avnämare. Myndigheter finansieras oftast via anslag medan företagen behöver tydliggöra och ta betalt för värdena av sina kunder. Att beredskapsplanering kostar är helt enkelt bara ett mått på dess värde. Ju säkrare leverans, desto större värde och högre pris.
- I samband med att leveranser ska upphandlas av dessa viktiga företag, borde det vara möjligt att ställa krav på såväl beredskapsplanering som leveranssäkerhet, så länge det är motiverat utifrån genomförd beredskapsplanering. Myndigheten konkretiserar vad de vill ha och näringslivet berättar vad det kostar. Först då kan de komma vidare och avgöra om det är värt priset. Utredningen pekar på den juridiska möjligheten att ställa sådana krav (och betala för dem) borde behandlas i en kommande vägledning av upphandlingsmyndigheten. Förr eller senare måste någon prova, min åsikt är att det bör ske snarast.
- Utredningen pekar i samma riktning som Försvarsberedningen vad gäller myndigheternas och företagens roll och konstaterar samtidigt att de myndigheter, som gjort risk- och sårbarhetsanalyser, omfattas av NIS-direktivet och genomfört säkerhetsskyddsanalyser bör ha en bra bild av vilka de viktigaste företagen är.
-
Att mäta det vi bryr oss om eller bry oss om det vi mäter
Har du en stegräknare i din mobil? Använder du en app för att sätta mål för och följa upp din träning? Tittar du på hur en vara eller tjänst rankats innan du klickar köp? Har du och din chef satt upp mätbara mål för ditt arbete under året, mål som kanske är löne- eller bonusgrundande? Många av oss är närmast besatta av att mäta, betygsätta och följa upp, både i vårt privatliv och i vårt arbetsliv. Cecilia Unell, verksamhetsutvecklare och -arkitekt på Combitech, reflekterar i detta inlägg kring konsten att mäta.
När Ny Teknik i mars 2019 intervjuade Chris Dancy, som ofta kallas världens mest uppkopplade man, berättar Dancy hur han samlar data om både sig själv och sin omgivning. Det är allt från hjärtfrekvens och blodtryck, planerade och genomförda aktiviteter till omgivande ljud- och ljusnivåer. All data Dancy samlar in samlas ihop och sammanställs till ett ”internet of Chris Dancy” och automatiseras så att han får meddelanden om när olika gränsvärden passeras, till exempel om han inte rört på sig tillräckligt.
Under intervjun snuddar Dancy vid det faktum att vi ibland kan fastna i mätningen som sådan; att vi mäter och följer upp utan att egentligen veta om vi mäter något som är viktigt eller inte. Dancy fångar detta i en enda mening: ”Vi har inte lärt oss att mäta det vi bryr oss om, så istället bryr vi oss bara om det vi mäter”. (Se länk till artikeln i Ny Teknik i slutet av blogginlägget, artikeln är öppen för prenumeranter.)
Filosofen Jonna Bornemark är inne på samma tema i sin bok ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde”. Hon resonerar där kring hur mätning och uppföljning i sig ibland tycks viktigare än den verklighet vi faktiskt mäter. I boken finns exempel från bland annat vård och omsorg där nitisk mätning samt slavisk efterlevnad och uppföljning av beslutade processer och rutiner riskerar att ge sämre, inte bättre vård.
Direkt och indirekt mätning
Min upplevelse är att det i arbetslivet ofta råder en managementkultur som är i det närmaste besatt av att mäta och följa upp. SMARTa mål (se förklaring under blogginlägget) , nyckeltal, KPI:er (se förklaring under blogginlägget) och Scorecards – listan är oändlig. Det är lätt att förstå denna önskan att mäta; det är svårt att komma dit vi vill utan att sätta mål och knivigt att veta om vi kommit fram om vi inte kan mäta och följa upp målet. Problemet är bara att det ibland är svårt att mäta det vi egentligen vill och då får vi nöja oss med att mäta något som lättare låter sig kontrolleras; något som är relaterat till det vi egentligen vill mäta. Vi talar här om direkta respektive indirekta mätmetoder.
Det viktigaste traditionella nyckeltalet för ett företag är dess vinst. Detta är ett bra exempel på en direkt mätmetod. De flesta företag vill även säkra framtida vinst genom att vara bra på att innovera – att utveckla nya omvälvande tjänster, produkter, affärsmodeller och så vidare. Hur kan vi då mäta och följa upp innovation? Här behöver vi indirekta mätmetoder.
Kan vi mäta vår innovationskraft genom antalet idéer som glada medarbetare lägger i förslagslådan - det måste ju vara grunden för vår innovationskraft? Det kan stämma, men hur mycket ger denna mätning om det visar sig att hälften av idéerna är irrelevanta för företaget? Kanske är det bättre att mäta antalet innovationer vi får ut till marknaden per år? Eller kanske snarare antalet lyckade (vinstgivande?) innovationer per år? Frågan är dock om vi redan efter ett år vet om en nydanande innovation är lyckad eller inte… Och hur mäter vi bäst det lärande som genomsyrar hela innovationsprocessen, alldeles oavsett om den resulterande innovationen i sig anses lyckad eller inte?
För att mäta vår innovationskraft behöver vi alltså flera olika indirekta mätetal. Dessa behöver dessutom kombineras och viktas på ett genomtänkt sätt annars finns risk att vi lägger tid på att mäta sådant som egentligen inte är viktigt och att vi följer upp och styr efter mätetal som inte leder mot våra mål.
AI till undsättning i ett överflöd av mätdata?
Utöver att det är svårt att identifiera vad vi egentligen vill mäta och sedan styra efter mätningarna, har vi i digitaliseringens tidevarv ett överflödsproblem. Vi har oerhört stora möjligheter att mäta och samla in data utan större besvär eller tidsåtgång. Exempel på detta kan vara hur många ärenden en individ på kundtjänst hanterar dagligen, hur många produkter en maskin spottar ur sig per tidsenhet och så vidare.
Hur kan vi hantera och navigera i de stora datamängder våra mätningar resulterar i? Ett sätt är att ta hjälp av Artificiell Intelligens (AI) för att upptäcka mönster och relationer mellan olika mätpunkter, mönster vi skulle ha svårt att upptäcka på egen hand. Exempelvis har flera studier visat att AI är bättre än sjukvårdspersonal på att upptäcka olika typer av cancer. I dessa studier digitaliseras vävnadsprover och en AI tränas att se mönster som indikerar cancer i proverna.
Oavsett om man använder AI eller inte för att identifiera olika mönster är ett varningens finger på sin plats; att det finns ett mönster, ett samband, mellan olika data är inte samma sak som att det finns ett orsakssamband. Att de flesta ingenjörerna på ett företag är män innebär till exempel inte att män är mer lämpade för ingenjörsrollen än kvinnor. Det tydliga sambandet mellan kön och roll orsakas inte av könstillhörigheten i sig utan av andra faktorer.
Så hur gör du?
Hur gör man då för att mäta ”rätt”? Det finns tyvärr inget enkelt svar på den frågan, men väl några grundbultar:
- Identifiera vad det är du egentligen vill mäta och varför. Om detta inte låter sig mätas direkt, fundera på vad du kan mäta istället och hur du kan vikta och kombinera dessa indirekta mätetal för att komma så nära det du egentligen vill mäta som möjligt.
- Eftersom du kommer att följa upp och agera på det du mäter (annars är det meningslöst att mäta), behöver du fundera på om det finns sätt att ”lura systemet”. Låt oss exemplifiera med möjligheten att använda antalet idéer i förslagslådan som en del i att mäta innovationskraft. Vad händer om du mäter, följer upp och premierar dina medarbetare efter hur många idéer de lämnar in? Chansen är stor att du får in väldigt många fler idéer, men det finns också en uppenbar risk att kvaliteten på dem sjunker.
- Till sist; I denna eufori över att kunna mäta nästan precis vad som helst – se till att inte fastna i att mäta oväsentligheter. Se till att inte bli så upptagen med att mäta att du inte har kraft att agera på mätningarna. Och kom ihåg att ibland är det faktiskt det som inte låter sig mätas som är det allra, allra viktigaste.
Förklaringar och referenser
SMART är en modell för att underlätta vid formulering av mål för projekt, försäljning, personlig utveckling och så vidare. Förkortningen står för Specific – Measurable - Accurate eller Approved – Realistic – Timebound (Wikipedia).
Key Performance Indicies. En mätmetod kan vara antingen direkt eller indirekt. I det förra fallet erhålls mätstorhetens värde utan mellanled. Den indirekta mätmetoden baseras på att mätstorhetens värde bestäms genom mätning av en eller flera storheter till.
Ottsjö, Petter (2019) Ny Teknik, intervju med Chris Dancy, artikel är öppen för prenumeranter
Boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” , Jonna Bornemark, ISBN 9789188659170
Tucker, Ian (2018) The Guardian, “AI Cancer Detectors"
Towers-Clark, Charles (2019), Forbes, "The Cutting-Edge Of AI Cancer Detection"
-
Annika Nordgren Christensen reflekterar kring Totalförsvarsdagen 2019.
Porträttet av Annika är taget av Stefan Tell.Tankar och reflektioner från Totalförsvarsdagen 2019
Combitechs Totalförsvarsdag 2019 blev ett utmärkt möte mellan beslutsfattare inom myndigheter och näringsliv. I den mycket speciella miljö som KTH:s reaktorhall är, manifesterades genomgående näringslivets centrala roll i ett fungerande totalförsvar. Lika genomgående signalerade näringslivets företrädare att man vill och kan medverka – bara det blir tydligt med vad och hur. I detta blogginlägg delar Annika Nordgren Christensen, moderator för Totalförsvarsdagen 2019, med sig av ett referat från dagen och sina egna tankar.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) generaldirektör, Dan Eliasson, inledde dagen med en genomgång av aktuellt läge. Eliasson sade att en av de förändringar, med störst påverkan på totalförsvarsplaneringen nu jämfört med tidigare, är avregleringar och privatiseringar av verksamheter som tidigare var statliga. Samverkan med näringslivet är helt nödvändigt.
Vad hände under dagen?
Västerås stad gjorde, genom riskingenjör Johan Ahlström, en mycket intressant presentation kring hur kommunen arbetar med totalförsvarsplanering. Tyngdpunkten låg på samverkan med det lokala näringslivet. Vid Johans sida stod beredskapssamordnare Wilhelm Klasson från Westinghouse Electric Sweden AB och gemensamt berättade de inspirerande om gemensam övningsverksamhet och ökad förmåga i hela skalan från kris till höjd beredskap och krig.
Efter Johan och Wilhelm gick vi från lokalt till nationellt perspektiv. Jessica Öberg, affärsområdeschef på Saab för Industrial Products and Services, berättade om Saabs roll i svensk försvarsförmåga.
I en tung panel om ”Personalen, planeringen, pengarna, praktiken och politiken” medverkade generaldirektör Christina Malm, Rekryteringsmyndigheten, Vd Åsa Sundberg, Teracom, Freddy Jönsson Hanberg, Totalförsvarsstiftelsen, Beatrice Ask (M), ordförande Försvarsutskottet, Daniel Bäckström (C), ledamot FöU och FöBer samt riskingenjör Johan Ahlström, Västerås stad. Bland annat uttrycktes höga förväntningar på den pågående utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret. Arbetet med krigsplaceringar och hur det går till förklarades av Rekryteringsmyndigheten, vars GD också påminde om att totalförsvaret enligt lag är en angelägenhet för hela befolkningen. Vidare framförde Åsa Sundberg att beredskap borde ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet, precis som miljöfrågan är numera.
Efter lunch talade brigadgeneral Lena Persson Herlitz, stf. chef för ledningsstabens inriktningsavdelning, om det framtida krigets karaktär - vad ska näringslivet planera för och bidra med? Lena redovisade behov vad gäller samverkan med näringslivet till exempel inom forskning och logistik och gråzonsproblematikens utmaningar.
Efter Försvarsmakten medverkade Säkerhetspolisen.
Dagen avslutades med ett panelsamtal med Anna Råhnängen, Vd/Flygplatschef, Trollhättan - Vänersborgs Flygplats, Ulrika Dahlin, chef för risk och säkerhet, Ica Sverige, Göran Arkler, vice Vd och Branschchef, Transportindustriförbundet och Anders Åhlgren, CISO, Jönköping Energi AB. Samtliga bidrog generöst med egna erfarenheter - positiva såväl som negativa - av arbetet med beredskapsfrågor. Under diskussionen lyftes det faktum att beredskapsåtgärderna måste finansieras och Ulrika Dahlin exemplifierade med vad lagerhållning av livsmedel för tre månader skulle innebära. Anna Råhnängen efterlyste också att totalförsvarsaspekter måste genomsyra beslutsfattandet inom andra politikområden.
Totalförsvarsdagen berikades också av Combitechs utställningar och att Usify under dagen arbetade med att få fram en gemensam visuell bild av vad som framkom under dagens diskussioner.
Egna reflektionerMina egna reflektioner efter Totalförsvarsdagen är att totalförsvarsplanering står på en grund av lag och förordning, instruktioner och finansiering - men ovanpå det krävs relationer, förståelse och insikt om vilka villkor olika verksamheter lyder under - inte minst mellan det offentliga och privata. Effektiv totalförsvarsplanering kräver förtroende, därför är det så värdefullt med mötesplatser där relationer skapas. När totalförsvarsplaneringen återupptogs 2015 rådde ingen djupare förståelse för hur central näringslivets roll är, men den fasen är helt klart passerad. Nu är den stora frågan hur och hur mycket får det kosta?
I december redovisar den statliga utredning som undersöker näringslivets roll i totalförsvaret sitt betänkande. Efter det vidtar en remissomgång som jag hoppas engagerar många med insikter och åsikter, för att den efterföljande politiska processen ska kunna landa i så välgrundade slutsatser som möjligt.
Moderator för Totalförsvarsdagen 2019
Tillika debattör totalförsvarsfrågor, konsult och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien. -
Tina Lindgren och Johan Thulin föreläser på cybersäkerhetskonferensen Paranoia 2019.
Fotograf: Mark StegelmannEn kreativare säkerhetsprocess med Design Thinking
Johan Thulin, senior rådgivare inom Cyber Security på Combitech, reflekterar kring hur säkerhet blir en naturlig del i ett projekt. Likaså hur en verksamhet utvecklar en produkt eller system där säkerhet inte blir ett hinder. Kan Design Thinking var en del av lösningen?
Säkerhet är en av de stora utmaningarna i en uppkopplad och digitaliserad värld. Det blir vi konstant påminda om i diverse nyhetsartiklar som beskriver attacker mot uppkopplade enheter. Samtidigt har jag och mina kollegor, som arbetar med informationssäkerhet, ofta kunskapen om hur vi ska bygga det där säkra systemet eller förhindrat den där attacken som beskrivs i artikeln. Så hur kommer det sig då att säkerhet kvarstår som en stor utmaning och något som faktiskt begränsar och ibland till och med förhindrar vår chans att utnyttja digitaliseringens möjligheter?
Det finns naturligtvis många skäl och jag tänker inte hävda att jag har det perfekta svaret, varken på vad som egentligen är problemet eller hur vi faktiskt löser det. Det här blogginlägget kommer inte innehålla någon magisk silverkula och jag är ingen Arya Stark, som med ett knivhugg besegrar en hel arme (referens till tv-serien Game of Thrones). Men jag tänker att det får vara så, vägen till att hitta en lösning börjar med att vi diskuterar och synliggör problemet.
Säkerhet anpassad efter verksamheten
Jag har funderat på varför säkerhet ofta inte får vara med från början i projekt - att säkerhet blir något som kommer mot slutet för att något regelverk kräver det. Det finns naturligtvis flera skäl. Ibland kan det vara så att projektägaren undviker att ta tag i säkerhetsfrågan förrän hen faktiskt måste det eller blir tvungen. Men ofta tror jag att vi väljer den enkla lösningen och pekar på någon samling säkerhetskrav, till exempel en standard. Jag har även hört säkerhetsexperter som väldigt tidigt i projektet ber om en komplett systembeskrivning eller frågar om det skett en informationsinventering, vilket naturligtvis inte finns så tidigt i processen.
Vi säkerhetsexperter har en tendens att både ses som och anta rollen av granskare, inte en konstruktiv problemlösare och systembyggare. Jag tror att vi alla måste bli bättre på att anpassa oss och jobba med de förutsättningar som finns. Tidigt i projektet kanske det räcker med att konstatera de där självklara sakerna som att det är bra att ha krypterad trafik, att autentiserar alla användare och så vidare. Sedan, allt eftersom lösningen växer fram, kan vi detaljera och konkretisera.
Som jag ser det måste vi säkerhetsexperter arbeta för att hitta lösningar som möjliggör och inte begränsar. Just det får jag ofta höra av kunder, de vill inte ha det där absolut säkra systemet som står emot alla möjliga hot och problem utan ett system som är anpassat efter verksamhetens verkliga hotbild.
Ett kreativare säkerhetsarbete med Design Thinking
I mitt arbete, för att få in säkerhet tidigt i projekten och väcka engagemang, provade jag nyligen att jobba tillsammans med ett designteam som använder metoden Design Thinking. Det var ett sätt att få in säkerhetstänket redan i designfasen.
Tre viktiga punkter kring arbetssättet:
- Fånga användarnas önska av säkerhet (genom Design Thinking).
- Vara mindre nejsägare och skapa ett mer inkluderande och lösningsorienterat arbetsklimat.
- Designa bättre säkerhet genom att våga prova nya lösningar på gamla problem.
Vår första utmaning i projektet handlade om att få användarna att beskriva vilka säkerhetsfunktioner de faktiskt ville ha. Vi valde att kartlägga användarnas behov med hjälp av så kallade User Journeys och upptäckte att det var ganska lätt att kompletterade dessa med konstateranden om vad användarna inte ville skulle kunna ske. Till exempel om en användare beskriver att hen vill kunna använda sin mobiltelefon för att öppna och starta sin bil så kompletterar vi med att ”bara min egen mobiltelefon ska kunna öppna och starta bilen”. Den önskade funktionaliteten blir då även ett säkerhetskrav. En funktionalitet som användarna faktiskt tycker är viktig och kan relatera till skapas, även om de inte är något de nämner instinktivt (förmodligen för att det anses självklart).
För att kunna ha den här sortens dialog med användarna insåg vi ganska snabbt att det finns kommunikationsutmaningar. Jag och mina kollegor är lite för vana vid att prata med säkerhetsexperter eller utvecklare och använde ord som ”kravuppfyllnad” eller ”autentiseringstoken”. Vi fick lära om, så att vi förstod varandra och kunde ha en konstruktiv dialog.
Det jag också noterade var att önskemålen eller begränsningarna ofta behöver vara på en hög nivå för att användarna ska kunna relatera till dem. Vi kunde oftast inte formulera ett bra och entydigt säkerhetskrav direkt utifrån användarnas önskemål, för då blev det ett rätt stort hopp. Vi använde oss därför av en mellannivå, där vi formulerade ett eller flera säkerhetsmål baserat på den av användarna önskade funktionaliteten. Dessa mål kan ses som högnivåkrav, eller just en målsättning, som formuleras på ett sådant sätt att de är förståeliga för användaren och förklarar syftet med de säkerhetsfunktioner vi sedan kommer behöva ta fram.
Grundtanken med Design Thinking är att förstå det verkliga problemet som en produkt ska lösa, för att sedan använda en iterativ process och prototyper för att testa och hitta bästa sätt att lösa det på. Arbetssättet tror jag med fördel skulle kunna användas för att hitta bättre och effektivare säkerhetslösningar. Det handlar om att hitta en gyllene medelväg, där användarnas krav/önskemål också betyder något.
Ett nytt mindset efterlyses
Det kanske går att bygga ett system som är helt säkert men samtidigt är helt oanvändbart eller ett system som är superlätt att använda men inte är säkert alls. Men jag skulle vilja utmana synsättet att man måste kompromissa. Kan vi inte försöka hitta en tredje variant och ett gemensamt mindset där säkerhetsexperter bidrar till mer och bättre funktionalitet, likaså ett större värde än bara just säkerhet? Vi måste fråga oss vad som krävs för detta, för egen del tror jag att det till stor del handlar om att bedöma hot och risker bättre. Vad tror du?
Vill du veta mer?
Johan Thulin stöttar och råder Combitechs kunder inom informationssäkerhet. På den nordiska cybersäkerhetskonferensen Paranoia i maj 2019 föreläste Johan tillsammans med Tina Lindgren, säkerhetsexpert och doktor inom informationssäkerhet, om kreativt tänkande i säkerhetsarbetet. Vill du veta mer kontakta gärna Johan (se kontaktkort till höger om artikeln).
-
Combitech deltog på Microsoft Build 2019. Läs Per Salmis tankar och reflektioner från konferensen nedan. Reflektioner från Microsoft Build 2019
”Teknik är en möjliggörare i samhället” och ”bygg samverkan med en öppen plattform”, det var två budskap som fanns med som en ”röd tråd” i årets upplaga av utvecklingskonferensen Microsoft Build. Här berättar combitecharen och systemutvecklaren Per Salmi om sina iakttagelser och ger oss en rapport.
Jag, Per Salmi, och mina kollegor Stefan Ingvarsson, Mattias Adelman och Fredrik Dahlstrand fanns på plats i Seattle för att lära nytt och inspireras under Microsofts utvecklingskonferens BUILD 2019.
Microsoft har lyckats skapa en spännande konferensmiljö som påminner lite om ett stort campusområde. Det är väldigt få kavajer du möts av, istället är luvtröjor populära. Över 6000 personer från olika delar av världen samlas och många av dem är återkommande besökare. Föreläsningar, workshops och mässbesök varvas konstant, utbudet är gigantiskt. Det jag uppskattar mest är att Microsofts utvecklingsteam är tillgängliga. De är aktiva även utanför föreläsningarna. Du kan lätt gå fram på mässan och diskutera olika problem och funderingar. De bjuder in till dialog. Jag upplever också att det finns ett stort kunnande bland medarbetarna och en yrkesstolthet, cheferna har själva utvecklingsbakgrund. Alla verkar ha nära till ”hantverket”.
Samhällsengagemang
Microsofts vd Satya Nadella inledningstalade och i sitt anförande lyfte han fram betydelsen som teknik kan ha för samhällsutvecklingen och att inkludera människor. Företaget vill vara med och driva på utvecklingen på ett positivt sätt. Microsoft verkar med ett globalt perspektiv och säger att om de säljer på en marknad ska de också producera där. Nadella lyfte bland annat teknikens möjlighet för att genomföra säkra val. En annan ”röd tråd” var samverkan.
Microsoft har de senaste åren gått mot open source och kompatibilitet med andra operativsystem och programmeringsspråk i sina plattformar och applikationer. Jag upplever att det är en stor förändring som skett, då de tidigare inte alls var öppna för detta. Den nya riktningen speglar också utvecklingen hos andra internationella teknikföretag. Det ligger rätt i tiden att vara en del i ett ekosystem.
Trender som noterades
Några områden och trender som var extra synliga under dessa dagar:
- AI. Artificiell Intelligens och maskininlärning är teknik som utvecklare är intresserade av att ha med i sina applikationer. Ett exempel som presenteras var ett program som identifierade olika röster och kunde skriva exakta mötesanteckningar, likaså tolka/föreslå rätt ordval i sammanhanget.
- Mixed Reality. Det presenterades lösningar för team att kunna arbeta ihop fast de inte satt i samma konferensrum, stad eller ens samma land. Microsoft demade en arbetssituation där personer kunde agera, vända och vrida på samma 3D-modell i realtid samtidigt som mötet pågick.
- Molnlösningar. Microsofts affärsmodell anpassas och går mot att erbjuda tjänster och informationslagring i molnet. Det ger också en öppenhet för andra plattformar och programmeringsspråk. Inställningen är att alla är välkomna att bygga på Microsofts molntjänster i Azure oavsett vilken teknikplattform som ens lösning bygger på.
Open source-tänket har slagit igenom rejält även det. Azure erbjuder många applikationer byggda på öppen källkod. Detta smittar också av sig på Windows eftersom utvecklare behöver kunna jobba över plattformsgränserna, till exempel kommer Windows 10 att innehålla en komplett Linux-kärna i kommade utgåva. Allt för att förenkla arbete och öppna upp möjligheterna. - Kvantdatorer. Många av de stora teknikgiganterna arbetar med koncept och forskning kring kvantdatorer, så även Microsoft. Det fanns ett antal föredrag om detta initiativ och teknik på konferensen. Microsoft fokuserar i sin forskning på att få fram stabila kvantprocessorer. Planen är att inom ett antal år erbjuda kvantprocessorer kommersiellt i form av beräkningskapacitet som molntjänst, därav jakten på stabilitet.
Min åsikt är att denna forskning och område gör att vi behöver lära om en hel del, även rent filosofiskt. I initiativet ingår även att ta fram programspråk speciellt anpassade för att effektivt kunna utveckla för kvantprocessorer. Lyckas det kommer det öppna upp för ett fantastiskt tekniksprång för den nu verksamma generationen av utvecklare.
DevOps Workshop - OpenHack
Efter konferensen stannade jag och Stefan kvar för att delta i workshopen OpenHack Devops. Ett 100-tal deltagare delades upp i team för att arbeta tillsammans som en fiktiv utvecklingsgrupp på ett försäkringsbolag. Uppgiften var att införa DevOps-rutiner och skapa ett kontinuerligt flöde för utveckling, test och driftsättning av ett existerande IT-system. Till sitt stöd fick varje team en coach från Microsoft.
För att klara av uppgiften krävdes samverkan och nytänkande, något som teamet lyckades riktigt bra med. Vi fick beröm för att vi kunde komma samman snabbt och fokusera på uppgiften. För oss kom det lite överraskande när vi prisades för detta. Det var inte vanligt att vara så prestigelös och uppgiftsfokuserad som vi.
Det jag tar med mig från Microsoft Build 2019 är synen på öppenhet.
